Don't think twice, it's allright...
Jag har nu sett hela första säsongen av Mad Men.
Det är en bra serie, och den höll intresset uppe hela tiden, men det fanns en del problem.
Mitt största irritationsmoment är huvudpersonens fru, som jag stör mig på, även om det uppenbart är tänkt att tittaren ska sympatisera med henne. Svårt att definiera exakt vad, men det är nåt med hennes karaktär som gör att jag inte riktigt gillar att se hennes scener. Kanske bara är för att hon ser ut som en barbie, med löjligt "perfekt" frisyr och en liten liten skönhetsfläck under munnen i ett annars "perfekt" ansikte. :P
en stor del av det hela är ju själva 60-talet och den bild av samhället som fanns då. Och i mina ögon är den inte helt...sympatisk. Om Mad Men är representativt för hela den amerikanska 60-talsbilden, så är alla män otrogna, alla röker, och alla super, och väldigt många, alla män iallafall, under arbetsdagen...och inte så lite sprit då heller!
Lägg så till groteskt sexistiska kvinnosyner och så har du Mad Men's glada sextiotal. Det tragiska är väl att det antagligen var såhär i pr-branchen under den tiden (jag läste nånstans att det t.o.m. var värre). Sen kan jag inte förneka att det är en otroligt snygg show, kameraarbetet är väldigt välgjort och själva omgivningarna har verkligen den typiska tidigt-60-tal looken, eller iallafall så som jag tänkt mig att det skulle se ut (inklusive den äckligt "idylliska" amerikanska förorten!) Sen gillar jag de historiska aspekterna. Det amerikanska valet 1960 (JFK mot Nixon, vet du inte vem som vann så är du dålig :P ) är en viktig aspekt i flera avsnitt, och det är kul att se hur karaktärerna förhåller sig till en verklig händelse. Jag ska absolut se vidare.
http://www.youtube.com/watch?v=2X654tkCvoQ Det är ganska kul och tragiskt hur träffande den här parodin är...
Förresten slutade sista avsnitten med att spela Don't Think Twice, It's Allright, av Bob Dylan. Var faktiskt ett väldigt bra slut, passade bra med själva scenen.
