My Lucky Day

Kan ju börja med att säga att jag, när jag skriver det här, inte hittat på nån rubrik till inlägget. Det brukar jag göra först.

 

Jag tror att jag skriver det här mest som ett sätt att slå död på lite tid innan House.M.D börjar. (Vilket för övrigt, nu när jag tänker efter, är det enda underhållningsprogram jag fortfarande ser på. Hugh Laurie missar jag inte i första taget!)

 

Jag är så extremt rastlös just nu. Oftast när jag skriver på bloggen så är det vid ett tillfälle då jag inte känner någon direkt lust att göra något. Jag är inte trött, så det finns ingen anledning att sova. Inga direkt roliga individer är inloggade på MSN. No offense till de som faktiskt är det, men de enda som är det är folk som jag sällan om ens nån gång pratar med. Det finns flera som jag gärna pratar med (inklusive en som loggade in, men som gick offline nästan med en gång. blev jag just blockad?) men de tycks ha annat för sig. Jaha....

 

Kom just på något jag borde göra, men det försvann såklart. Brilliant. Hjärnsläpp tycker vi alla om, eller hur? Förresten så har det verkat som om min hjärna har pulserat hela dagen i ett sorts bedövat tillstånd. Det har gjort lite ont, men inte fruktansvärt. Jag kände dock att jag inte riktigt skulle klara av att sitta och meditera under studiebesöket i morse. Vissa trodde visst att jag sov, vilket då inte var fallet. Men då jag är precis så sjuk så att det ska vara plågsamt men inte riiiktigt så sjuk att jag borde stanna hemma, så hade jag lite svårt att koncentrera mig.

 

Jag har kommit på mig själv att sakna människor som tillhör mitt förflutna. Alla möjliga typer, som jag lärde känna på alla möjliga olika sätt. Samtidigt känner jag viss irritation över vissa av dom. Jag känner viss irritation över rätt många för stunden faktiskt, även om, säg, 3/4 inte förtjänar mitt missnöje. Måste vara mitt hälsotillstånd som ställer till tankarna för mig. (Jag är inte dum, har bara otur när jag tänker).

 

Nu vet jag förresten varför jag känner mig lite sur, och det är misstanken eller vetskapen att någon har blockerat mig på MSN. I vissa fall, som t.ex. folk som man aldrig pratar med som sen beslutar sig för att rensa upp kontaktlistan, kan jag förstå dom helt, och funderat på att ta bort överflödiga kontakter från min egna. Det finns en hel del som jag aldrig sagt ett ord till.

Men i vissa fall så har man iallafall en relation av något slag, eller man har iallafall haft, och det känns ganska irriterande när de bara stänger av en från sitt liv. Jag pratar inte om att göra det i en timme eller så, utan jag menar de som gör det permanent, eller en längre tid, och detta utan att ge någon direkt förklaring. För en sån som mig (som går stenhårt efter uttrycket "Man löser inga problem genom att ignorera dom", ett uttryck som jag kanske hittade på själv för övrigt, kommer inte på någon källa) känns det bara...elakt. Idiotiskt. Enormt frustrerande. Inte minst, för att ta MSN och blockering som exempel, för att jag omöjligt kan veta om någon blockerat mig. Det är endast något jag kan misstänka, men att inte få någon absolut sanning (kan) driva mig halft till vansinne. Tyvärr är jag väl en sån som inte står ut med att någon ogillar mig utan att jag vet varför.

 

Seriöst, var är alla människor? Inte en kotte på MSN.

 

Känner en stark olust till det mesta nu. Har för en gångs skull inte ens ångest över att jag är singel. Just nu känns det irrelevant för mitt liv och inte speciellt intressant. Detta trots att det finns folk jag "gillar". Nä fy fan, ikväll är inte en bra kväll för Jon Olof Rickard Rönn.

 

Bara för att lista ännu en sak som stör mig för tillfället: Svininfluensan. Anledningen till att den stör mig är inte att jag har den (det har jag inte), utan snarare att man inte kan hosta till eller erkänna sig lite krasslig utan att få en massa rädda (inte oroliga, rädda), blickar åt sig. Såg det idag på tunnelbanan. Låter inte klokt, men jag såg faktiskt hur folk såg lite oroliga ut när jag fick ett hostanfall. Man kan visst inte vara sjuk längre utan att stämplas som en allmän fara.

 

Känns som att jag har jagat upp mig själv nu. Jag borde försöka tagga ner, men det är så in i helvete svårt när ens vänner inte finns till hands för att tala med en. Jag får väl visa tålamod, antar jag.

 

Nu kom jag på titeln. Se ovan.

 


Kommentarer
Postat av: Elfenbenskustens härskare

Olle! Tagga ner lite, slappna av! Du tänker för mycket. Ta det bara lugnt så ordnar allt sig ;)

2009-11-10 @ 22:37:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0