Biggles tipsar om Bruce.

Idag, gjorde jag nåt som jag inte vanligen gör, jag tillbringade en längre tid med min lillebror.

För de som inte visste det, eller de som glömt bort det (vilket ofta händer), så är min lillebror utvecklingsstörd sedan födseln. Han är 16 år, men med en 5-årings intellekt och intressen. Alltså har vi inte mycket gemensamt.

Idag var jag iallfall med honom. Vi tog spårvagnen till Alvik, och där åt vi lunch på McDonalds. Sedan gick vi till Ica och handlade, för att sedan ta spårvagnen hem.

Jag föreslog själv den här lilla "utflykten", då jag tyckte att det kanske vore på tiden att visa att jag faktiskt bryr mig om honom, trots allt. Jag kan ofta vara irriterad och oförskämd på honom, och mina föräldrar har ofta klagat över det. Jag måste verkligen bättra mig, för han är, trots allt, min bror.

Han ville så gärna åka in till stan med tunnelbanan (han älskar alla sorters fordon) och plötsligt kom jag tänka på hur jag tänkte när jag skulle åka tunnelbana första gången.

Jag bodde ju ursprungligen i Göteborg (Masthugget/Frölunda), och kom inte upp hit till Stockholm förrän den tidiga sommaren 1995. Då Göteborg kryllar av dem, så såg jag inte spårvagnar som något speciellt. Men tunnelbanan var något HELT nytt. Ett tåg (fast utan lok) som gick under marken, det var nog det häftigaste jag hade hört talats om. Detta var ju innan Internet var ettablerat sig i hushållen, minns ni tiden innan Internet förresten? Jag minns den vagt, man var så liten då, att man inte brydde sig om nåt annat än leksaker...haha....

Iallfall, tunnelbanan...tror första gången jag skulle åka i den var då familjen skulle åka in till stan för att se på Vattenfestivalen (haha, DEN saknar man ju inte!) så vi tog tolvan till Alvik och skulle byta där. Om ni minns de gamla tunnelbane vagnarna (man kan fortfarande se dem längs blåa och röda linjen, inte för att jag nånsin åker där:P) så var de antingen blå eller gröna. Av någon outgrundlig anledning var jag besatt av att åka i en grön. (???) Förstår det inte själv, men så var det. Gissa hur jag reagerade när tåget gick under marken vid Thorildsplan. Helt lyrisk, och jag tyckte det var så fantastiskt häftigt. Detta var för bara 13-14 år sedan. Numera tycker jag sträckan mellan Thorildsplan-Hötorget är mördande tråkig.

Men tiden har förändrats så grymt mycket de senaste 13 åren, att det är ganska sjukt att tänka på det. Inget internet, ingen DVD, MP3 spelare? Knappast. Det var innan Bush o Co. Innan man kunde engelska. Innan man fick gå någonstans utan föräldrar (fast det är inte helt sant, I frölunda gick jag omkring mycket i grannskapet utan mina föräldrars tillsyn, fast det blev inte riktigt lika dant i Bromma). Det var på den tiden jag fortfarande var rädd för fyrverkerier (för att inte tala om åskan). Jag var också livrädd för Emil i Lönnebergas pappa, brukade springa iväg när han skulle börja skrika. Jo, tragiskt men sant^^

Det blev ganska långt idag, ser jag. Men jag trivdes med att skriva gamla minnen. Det gör jag nog igen, om ingen misstycker:P