But the Fool on the Hill, sees the sun going down...
Ojojoj...långhelg. Hur ska man klara det. Eller snarare, hur skulle man inte kunna göra det?
Jag hoppas (ganska själviskt av mig egentligen) att andra människor också drabbas av såna ångest känslor jag kan få ibland, som nu idag t.ex. Jag hamnar inte i någon speciell situation som lockar fram tankarna eller så, de bara dyker upp, och får mig känna mig högst obekväm. Har ni nånsin fått för er att alla i er omgivning ler falskt åt er? Att ingen av dom vill faktiskt ha med dig att göra? Att din eventuella oväntade död inte skulle frambringa någon större reaktion hos dig? Där har man mig i ett nötskal. Ibland. Idag kände jag så, ingen speciell anledning, det var bara så. När det händer känner jag mig dum bara att vara bland folk, folk som jag faktiskt gillar, uppskattar och som behandlar mig väl. Man skulle kunna tänka, att om de nu behandlar mig väl, så borde det väl vara lugnt? Men jag drar det alltid ett steg längre: Tänk om de bara vill vara "artiga"? Tänk om de suckar av lättnad så fort manhar gått sin väg?
Såna tankar kommer och går, men jag har aldrig riktigt förstått varför. Något jag heller aldrig förstått är om det är en del av det vanliga mänskliga psyket. Jag har alltid betraktat mig själv som "speciell" (med en högst negativ betydelse av ordet) så tänk om det bara är jag som helt enkelt inte har vettet att vara tacksam åt det som jag får varje dag av min omgivning? För ett tag sen blev jag kallad "dryg" och jag visste aldrig om det var menat som ett skämt eller inte. Jag blev helt enkelt skräckslagen. De senaste åren har jag eftersträvat att bli en person som alla kan lita på, känna sig trygga hos. Och så blir jag kanske iställetdet motsatta.
(Förstår ni hur jobbigt det är att ha såna här tankar bubblandes? Jag hoppas det, för det betyder att jag är lite som er andra.)
(Blev ganska djupt idag...hjälp...)
