Biggles tipsar om Bruce.

Wops, nu är det tydligen London som väntar, och inte USA. Oh well. Inte lika jobbig resa alltså!

Well egentligen inte... Men en bra låt. Lagom raggarrock känsla över den.

 

Nu har jag haft halsont i en vecka. Som bara inte vill försvinna. Vad i helsicke? (hostade just upp snor. Från munnen alltså. Mumsigt).

 

Kanske att jag kommer iväg till USA i augusti? Vore det kul? Oh yes. Kanske att det skulle bli NYC och Miami? Inte omöjligt. I'll send a card.

 

Fick inget jobb den här veckan förutom fredag kväll. Perrrrkele.

 

 

 

Ja okej, få se.

 

Jag har jobbat nu sen i mitten av maj. Ganska oregelbundet måste jag dock tillägga, då jag är behovsanställd och väljer själv när jag jobbar, och det har varit ganska många pass jag varit tvungen att tacka nej till p.g.a. studentmottagninar eller annat sånt. Men i juli ska jag nog kunna jobba ganska ofta. Mycket tyder på att vi åker till USA till farsans 50-årsdag, så behöver ju lite pengar till den resan. Behöver pengar till en ny dator också men det har redan löst sig halvt om halvt.

 

Förutom jobb har jag varit ute på krogen en del, inte varit vidare mycket drickande men en del dansande och allt det där. Inte hänt nåt speciellt egentligen. Jag var på en fest hos en polare och där träffade jag en trevlig tjej från Dresden, men fick aldrig riktigt koll på vad hon hette (nåt tyskt, typ) och hon är säkert bara i Sverige tillfälligt, så jag försöker att inte tänka på det.

 

Och ja, igår dog alltså Clarence Clemons. Saxofonist i E Street Band, som leds av Bruce Springsteen. Det känns lite overkligt egentligen att han inte lever längre. Han var väldigt cool och det var riktigt kul att se honom på scen, och han har verkligen bidragit till att ge Springsteen det där soundet som jag älskar. Blåsinstrument har alltid varit något jag gillat (se förra inlägget). En annan trist sak är att det nog inte blir fler turnér med E Street Band utan honom. Även om de turnerade utan Danny Federici som dog för ett par år sen så var Clarence "Big Man" Clemons en alltför central del av bandet. Ta bara sättet som Bruce presenterar honom under New York konserten från början av 2000-talet som finns på skivan "Live in New York City". Clarence blev alltid introducerad sist av bandet.

 

"Now last but not least! That's right! Last but not least! I'm talking about the Minister of Soul. Secretary of the Brotherhood! Do I have to say his name?! (No!) Do I have to say his name?! (NO!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)

Say who? (Clarence!)"

Konsertpubliken dyrkade honom lika mycket som Bruce själv. Går helt enkelt inte att ersätta.

 

5:12 och framåt :D

http://www.youtube.com/watch?v=ft3HWPmzEEU

 

Jag saknar SSB turnén, jag vill se dom igen >: Booten från Sthlm är det perfekta exemplet på hur medryckande musik kan vara.

 

Jag saknar många saker. Men inget i huvudet fastnar tillräckligt länge för att jag ska kunna skriva nåt vettigt nu. Återkommer senare.