Nowhere to run, ain't got nowhere to go....
Var ju ett tag sen jag skrev. Känner att jag äntligen har lite att skriva här, fast det inte riktigt handlar om saker som skett utan snarare saker som jag tänkt.
Jag har nu gått igenom ett av livets första stora förändrings skeenden, d.v.s. studenten. Det här är väl egentligen andra gången som man lämnar sina skolkamrater bakom sig och ska gå vidare i olika riktningar. (jag räknar inte övergången mellan femman och sexan, för även om klassen splittrades gick alla i samma skola). Men för tre år sedan (känns som MYCKET mer) lämnade man alltså äppelviksskolan (thank God...) och skolans alla 91:or (och några få 90:or) spred ut sig över Stockholm. Förutom de förutsägbara konsekvenser detta medförde (som att man i princip aldrig skulle få se vissa personer igen, på gott och ont) kom det en temporär trend som jag märkte att jag blev irriterad på. Varje gång man träffade en f.d. skol/klasskamrat kom frågan "vad ska du göra nu?" Frågan i sig är inte vidare jobbig, och inte oartig, snarare tvärtom, personen visar ju ändå intresse för ens framtida handlande, även om personen i 99% av fallen faktiskt inte bryr sig utan bara är artig. I vilket fall kan man ju inte annat än att svara artigt vilket jag, i egenskap av att vara artig, naturligtvis gör. Det är som sagt inte detta som irriterade mig, utan det var det faktum att man alltid fick den frågan över sig, när man träffade någon halvbekant. Det blev snabbt tröttsamt att säga samma saker om och om igen...
Och likt förbannat är man här igen nu, när man tagit studenten, och de kommer med denna fråga lika obönhörligt som jag ställer den, för det gör jag, för att vara artig, naturligtvis. Igen och igen ska man försöka förklara att man tänkte plugga till hösten och sen försöka hitta jobb för att sedan kanske plugga utomlands. "Jaha" säger personen, "vad tänkte du plugga?" "Fotografi" "Men oj det ska ju vara svårt att lyckas med, men det verkar jätteroligt" "ja jag vet" "Ja var tänkte du plugga då?" "Jaaa Edinburgh kanske" "Men oj vad spännande! Har du varit där?" "Nej faktiskt inte" "Nä men det låter häftigt" "Jaa vad ska du själv göra?" Urk. Kanske är jag bara mer otålig än jag trodde, men jag står inte ut att ha de här konversationerna VARJE gång man träffar nån som man inte hållit kontakten med...och Bromma är fyllt av människor som jag INTE håller kontakten med...i vissa fall utan anledning ska medges, men i vissa fall finns det faktiskt skäl...Det kanske mest irriterande är när man får berätta det här ett flertal gånger till samma människor...Det är då det är som tydligast hur genomskinligt det är. Om de inte kommer ihåg det första gången, varför skulle de komma ihåg nu? Och hur mycket kan de verkligen bry sig om de inte minns?
Få se, om jag kan hitta nåt annat att skriva om medans jag ändå är här....
Ensam hemma i flera veckor kan göra en smått uttråkad ibland. Dagar i streck kan katten vara ens enda sällskap (och ni som fortfarande tror på den gamla klychan att katter är egocentriska hårbollar som klarar sig själva har uppenbarligen aldrig träffat Märta-Louise...som jag för övrigt bara kallar för "Katten") och även om jag inte faller in i samma tankebanor som jag gjort tidigare (Varför vill ingen vara med mig? etc etc) så blir jag om inte annat less på det, för jag blir så förbannat uttråkad till slut. T.o.m. jag har en begränsning på hur mycket spel jag kan spela på datorn innan jag tröttnar för dagen, och när den gränsen är nådd vet jag inte vad jag ska ta mig till. Om folk inte är på landet så är de i utlandet, om de inte är där heller så är de med "andra" d.v.s. i sina egna kretsar. Fullkomligt naturligt. Det skulle jag ju också vara. Och det är jag, när jag kan. Men om mina kretsar är borta, vad göres då?
Men, sommaren har faktiskt inte varit så dålig än så länge. Jag har visserligen inget jobb men jag har faktiskt haft kul. En och annan fest och ett antal kvällar på krogen. En kväll på bio, med en person jag faktiskt aldrig träffat tidigare irl (andra biokvällen med ett sådant sällskap!) och så en del grubblande angående de viktigaste saker här i livet...ni vet, pengar, framtid och, kanske absolut viktigast, tjejer. "Nu ska han bli personlig igen" tänker ni kanske, och tjaaa...jag har ju faktiskt inget att skriva om förutom det att det finns inget att skriva om. Det kan också vara ett skäl till att jag är uttråkad. Har jag inget "på G" eller rättare, någon jag kan tänka på (för jag har sällan nån på G) kan jag känna mig en smula indifferent, och uttråkad. Kanske Malin har rätt, kanske killar tycker det är kul med själva "jakten"...det verkar så på mig iallafall.
Om man så ska berätta om en händelse häromnatten kanske?
Klockan närmade sig 12 och jag var påväg till Statoil för att köpa något gott att knapra på (bor man ensam går hälsolivet åt helvete) men när jag precis skulle gå över vägen vid Alléparken tvärnitade en bil precis framför mig. Något konfunderad såg jag upp och upptäckte att i bilen satt tre välbekanta ungkarlar. Mannen bakom ratten ropade "Olle för fan, hoppa in i bilen och följ med och bada!" En sådan här händelse var bara för random för att ignoreras och utan att ge mig tid till att tänka hoppade jag in i bilen och följde med dem dit de skulle. Jag tänkte först Solvik, men de körde istället till en badplats som jag inte alls visste om existerade, men som var mycket trevlig och undangömd. Väl där tog jag upp problemet, att jag inte hade några badkläder med mig, och ingen handduk heller. Handduken skulle jag få låna, men jag fick ta och hoppa i i mina kalsonger kom jag fram till. Men de andra bestämde sig plötsligt för att näcka. Detta var för mig inte vidare tilltalande först, men sedan en av dem konstaterade att det lät bättre om alla näckade än "alla näckade förutom Olle" så i hoppade man tillsammans med de andra, i det förvånansvärt varma mälarvattnet. Sommarens första dopp var ett faktum, och planerat var det inte ens. Strålande trevligt!
